Visa alltid respekt för kunden – även när det gäller oadresserad direktreklam

Ett område där mäklarens agerande tyvärr med jämna mellanrum ifrågasätts rör hur mäklaren marknadsför sig och den erbjudna tjänsten. Här finns inte bara lagregler att ta hänsyn till, såsom marknadsföringslagen, utan också etiska regler som påverkar synen på god sed. Att som mäklare – kanske driven av målet att vinna marknadsandelar i den hårda konkurrens som gäller – kliva över gränsen till vad som betraktas som otillbörlig marknadsföring är naturligvis aldrig acceptabelt. Men inte heller ett sätt att marknadsföra mäklartjänsten som väcker anstöt hos kunderna, konsumenterna, ska enligt mitt förmenande förekomma. Varje gång så sker påverkas ”varumärket fastighetsmäklare” negativt.

När det gäller oadresserad direktreklam (ODR) finns etiska regler som distributörer av sådan reklam åtagit sig att följa. Dessa innebär bland annat som grundregel att man ska respektera de hushåll som valt att tacka nej till sådan reklam – normalt uttryckt i form av en ”Nej tack- skylt” på dörren eller brevlådan.

Det gäller även mäklare som valt att marknadsföra sig den vägen. Det är inte något hållbart försvar att hävda att det skulle vara fråga om ”samhällsinformation” som ibland görs gällande. Härmed avses typiskt sett information från stat och kommun och andra offentliga organ. Även om vissa uppgifter i mäklarens utskick skulle kunna sägas ha allmänintresse, såsom prisstatistik för det aktuella området eller liknande, kan det inte anses medföra ett undantag från regeln att hushållets nej tack ska respekteras.

Det kan även hända att mäklaren trots de bästa intentioner hamnar i blåsväder på grund av brister i hanteringen av ODR.  I en anmälan till Fastighetsmäklarinspektionen, FMI, har mäklaren kriterats just för att anmälarens ” Nej tack- skylt” inte respekterats. Mäklaren har inte ifrågasatt uppgifterna om detta men genom intyg från distributören kunnat visa att man bestämt att de etiska reglerna ska följas. Till följd av att distributören i sin tur anlitat mindre nogräknad personal har detta ändå inte skötts, trots flera påpekande från mäklaren. Bristerna drabbar ändå mäklaren, både i form av badwill och genom att mäklaren tvingas försvara sig inför tillsynsmyndigheten.  Ärendet är inte avgjort i skrivande stund och även om mäklaren i det fallet valt att göra det enda rätta – att säga upp avtalet med distributören och istället anlita annan och rimligen frias från ansvar, har formen av marknadsföring ändå fått negativa konsekvenser. Frågan är om inte dessa är större för verksamheten än den positiva effekt marknadsföringen avsett att ge.

Det finns sammantaget skäl för kåren att ta användning av ODR som marknadsföringskanal under övervägande och i vart fall så långt det är möjligt säkerställa att distributionen sköts som den ska.