Vem är vem i den nya bostadspolitiken?

Utöver enstaka vaga formuleringar om att främja bostadsägande så lyste bostadspolitiken och bostadsmarknadsfrågorna med sin frånvaro i det så kallade Tidöavtalet, som i mångt och mycket kommer att sätta ramarna för regeringens arbete framöver. Att Tidöavtalet inte innehöll konkreta bostadspolitiska reformer ska inte övertolkas. I princip innebär det inte annat än att bostadspolitiken inte förhandlats inom ramen för Tidöavtalet. Vi behöver alltså inte utgå från att det kommer bli händelselöst inom bostadspolitiken under mandatperioden. Vilka förslag som kommer framföras och vad som rent konkret kommer att ske återstår att se. 

För den som följer bostadspolitiken finns det en hel del nya ansikten att bekanta sig med. Riksdagspartiernas bostadspolitiska talespersoner finns i Civilutskottet (CU), och där har vi flera nya namn. Socialdemokraternas nya bostadspolitiska talesperson heter Jennie Nilsson, och var tidigare landsbygdsminister i Magdalena Anderssons regering. Centerpartiets toppnamn i CU är Alireza Akhondi, som nyligen också meddelade att han kandiderar till partiledarposten i samband med att Annie Lööf lämnar. Moderaternas etta i CU och ny bostadspolitisk talesperson heter David Johansson. Presidieposterna i utskottet delas mellan ordföranden Malcolm Mamadou Jallow från Vänsterpartiet och Mikael Eskilandersson, Sverigedemokraterna. 

Högre upp i hierarkin finner vi vår nye bostads- och infrastrukturminister, kristdemokraten Andreas Carlson. Han har än så länge varit försiktig med konkreta besked, men i en intervju med nätpublikationen Altinget nämner han bland annat förenklat bygglov för solceller och även andra bygglovsförenklingar. Kristdemokraterna gick till val på ett villa, volvo och vovve-program, och partiet har sedan tidigare profilerat sig i småhusfrågor och efterlyst en ny egnahemsrörelse. Men, det räcker inte med byggande för att öppna villamarknaden för fler. Det krävs också ökad rörlighet på villamarknaden, vilket skulle kunna bli en svår avvägning för KD som har en viktig väljargrupp i seniorerna, som i högst utsträckning också är de som bebor villabeståndet. Att bostadsministern är placerad på Infrastrukturdepartementet och även har infrastrukturfrågorna i portföljen kan innebära både för- och nackdelar. Generellt bör en bostadsminister vara nära finansfrågorna för att få handlingskraft, och så är ju inte fallet här. Samtidigt är infrastrukturfrågan helt avgörande för bostadsfrågan, så att slå ihop bostads- och infrastrukturfrågan behöver inte vara feltänkt. 

Det saknas inte aktuella och viktiga frågor att hantera. Amorteringskravens vara eller icke-vara talas det av förklarliga skäl inte riktigt lika högt om som under valrörelsen, men det är en fråga som kommer att hanteras. Sannolikt kommer ett tydligare besked i frågan inom en inte allt för avlägsen framtid. Remissperioden för två viktiga utredningar är också avslutad. Det handlar om utredningen om startlån för förstagångsköpare och utredningen om ett offentligt register för alla bostadsrätter. Att det blir aktivitet i startlånsfrågan är just nu mindre sannolikt, med tanke på marknadsläge och att både Finansinspektionen och Riksbanken motsatt sig utredningens förslag. Införandet av ett offentligt register för alla bostadsrätter borde vara högt prioriterad som den avgörande konsumentskyddsfrågan det ändå är, men det är långt ifrån självklart att det blir aktivitet i den här frågan i närtid. Det finns också många mindre, men alltjämt viktiga frågor där man kan hoppas på resultat. En sådan är att vi får se ändrade regler för beräkning av så kallad ränteskillnadsersättning, med resultatet att det blir billigare att lösa ett bundet lån i förtid. Det skulle kunna inverka positivt på rörligheten, samtidigt som det uppmuntrar till längre bindningstider på lån, vilket det lika hastigt som kraftigt förändrade ränteläget visat också är en viktig konsumentskyddsfråga. 

Joakim Lusensky 
Analys- och Kommunikationschef Mäklarsamfundet