Amorteringskravet kliver in i valrörelsen

Valspurten har dominerats av plånboksfrågor, och i upploppet till valdagen har det kommit flera utspel om amorteringskravet. Amorteringar är en betydande del av boendeutgiften för en betydande del av befolkningen. När nu hushållens budgetar pressas av inflation, högre räntor och skenande energipriser samtidigt som vi sett breda prisfall är det inte förvånande att riksdagspartierna tar positioner i frågan.  Först ut var Socialdemokraterna, genom den blixtutredning av amorteringskrav och bolånetak som finansmarknadsminister Max Elger gav Finansinspektionen (FI) i uppdrag att genomföra. Vi får invänta och se vad den utredningen kommer fram till, men det är svårt att se det som annat än ett sätt att rättfärdiga tillfälliga eller permanenta förändringar i de statliga kreditrestriktionerna, även om det är FI som ska utreda frågan. 

Därefter kom Moderaternas finansministerkandidat Elisabeth Svantesson med ett utspel om att pausa amorteringskravet på samma sätt som under pandemin. I tisdagens partiledardebatt i TV4 stämde även Per Bolund och Johan Pehrson in i kören. Exakt vad partierna vill göra är däremot inte glasklart, och det finns säkert en politisk kommunikativ poäng med det. Signalen är det viktiga i det här läget. Inte de exakta detaljerna. Givet att vi går mot en bister vinter och att bostadsmarknaden just nu befinner sig i en negativ trend är det dock sannolikt att det blir någon form av förändring. Det kan bli permanenta förändringar, pauser av endast det skärpta eller båda amorteringskraven och säkert även andra varianter där lättnader i amorteringskrav möjliggörs för vissa särskilt känsliga hushåll. 

Även utan att i dagsläget veta allt om varken förslagen eller vad som sedan, oavsett regeringsbildningen, blir det praktiska utfallet kan man göra några reflektioner. En möjlighet till amorteringspaus påverkar bara de som redan bor. Det gör ingen skillnad i kreditgivningen och underlättar inte för förstagångsköpare, unga och kapitalsvaga hushåll eftersom bankerna fortsatt kommer att räkna med amorteringen i kreditprövningen. Det kan dessutom finnas anledning att tro att det vore negativt för mer långsiktiga förändringar av kreditrestriktionerna med en tillfällig och generell paus. Ytterligare en reflektion handlar mer om amorteringskravens, och särskilt då det skärpta amorteringskravets, grundkonstruktion och den argumentation som förespråkarna bedrivit. Det har handlat om att amorteringskraven gör Sverige mindre sårbart i kris. Men, om kravet tillfälligt tas bort varje gång Sverige hamnar i en kris så blir det en illustration av det motsatta. Det gör Sverige mer sårbart i en kris eftersom det hämmar den för konjunkturen helt avgörande privata konsumtionen.  En sista reflektion är att det, med alla dess brister, redan idag finns möjlighet för bankerna att bevilja uppehåll i amorteringar vid inkomstbortfall, till exempel vid sjukskrivning. Det är bara det att undantaget väldigt sällan används. En mindre komplicerad åtgärd skulle därför vara att politiker och ansvariga myndigheter signalerar till bankerna att använda denna möjlighet i större utsträckning och för ett bredare syfte. Det skulle dessutom vara ett steg i rätt riktning. Från en enda modell och tvingande krav som ska passa alla, mot en lösning där amorteringsplaner kan individualiseras med hänsyn till den enskilde bolånetagarens situation, ålder och ekonomi. Det skulle också vara ett steg mot ökat konsumentinflytande. En frihetsreform för bostadsmarknaden helt enkelt. 

Valtider är de vidlyftiga löftenas tid. Vad det blir praktiskt av allt detta återstår att se. Men, jag sätter mina pengar på att någon form av förändring faktiskt kommer till stånd. 

Joakim Lusensky
Analys- och Kommunikationschef Mäklarsamfundet