Ny praxis från hovrätten om parkslide

Till tidigare artikeln

Bakgrund

Målet rör det som i domen beskrivs som en ”naturfastighet” – en fritidsfastighet som ligger avskilt inom ett naturreservat med skogen nära inpå knuten. Köparna förvärvade fastigheten 2019 och kort efter köpet berättade säljaren om beståndet av parkslide och hur hon hade skött om den. Parksliden förekom på flera, vissa ganska omfattande, områden på fastigheten.  Köparna ansåg att parksliden utgjorde dolt fel.

Hovrättsdomen

Som bekant behöver tre förutsättningar vara uppfyllda för dolt fel; felet ska ha förelegat vid tidpunkten för köpet; felet ska ha varit dolt på sådant sätt att det inte var upptäckbart inom ramen för köparens undersökningsplikt; och felet ska röra något som en köpare inte med fog kan förvänta sig. I detta fall var det ostridigt att parksliden funnits vid köpet.

Tingsrätten och hovrättens domar fick samma resultat på sådant sätt köparen inte tillerkändes rätt till ersättning. Men vägen dit såg något annorlunda ut för domstolarna.

Hovrätten ansåg, till skillnad från tingsrätten, att parksliden i detta fall utgjorde fel i fastighet. Parksliden var så utbredd och krävde så omfattande skötsel, enligt hovrätten nära på daglig tillsyn under perioden mars–september, att det ansågs gå utöver vad en köpare med fog kan förvänta sig. Tingsrätten och hovrätten var dock överens om att parksliden inte utgjorde en påtaglig risk för skada på byggnader och ledningar.

Däremot landade hovrätten i att köparna inte kunde göra kravet gällande mot säljaren. Detta då parksliden var synlig för köparna vid tidpunkten för köpet, då det funnits omfattande områden med synligt nedklippt växtlighet och förekomsten av s.k. vinterståndare. Även om en normalt bevandrad köpare inte förväntas kunna identifiera parkslide, hade köparna enkelt kunna förhöra sig om underhållsbehovet av den växtlighet som de såg. Hovrätten ansåg därför att felet var upptäckbart och att det därför inte varit dolt.

Det är svårt att dra några större slutsatser från avgörandet, delvis för att tingsrätten och hovrätten haft olika uppfattningar om felbedömning och delvis på grund av att vi inte vet just hur pass mycket bedömningarna kan variera från fall till fall och vad som påverkar det. Målet hade också en skiljaktig som likt tingsrätten inte ansåg att det förelåg något fel, bl.a. då de underhållsåtgärder som kräves av parksliden, inte kunde anses vara så omfattande att markanvändningen begränsades.

Vi lär få anledning att återkomma om rättsutvecklingen på området fortsätter.

Mål nr: T 4010-24, Hovrätten för västra Sverige.

Jessica Edman
Bitr. förbundsjurist Mäklarsamfundet