Sökformulär

Kreditrestriktionerna får sociala konsekvenser

3 maj 2018

Bankernas tuffare utlåningsvillkor och myndigheters regler och restriktioner hämmar marknaden och höjer trösklarna för de som redan står långt ifrån drömmen om en egen bostad. I en färsk rapport har byggbolaget Veidekke fördjupat analysen och slutsatsen är tyvärr nedslående.

Bolånetak. Amorteringskrav. Bankinterna skuldkvotstak och uppjusterade kalkylräntor. Och så det skärpta amorteringskravet, den så kallade skuldkvotsbromsen, ovanpå det. Kranarna till kreditgivningen skruvas åt allt hårdare, med effekten att färre och färre har möjlighet att efterfråga en bostad. Till detta kan nu läggas Veidekkes analys som pekar på att alla dessa kreditrestriktioner drabbar de kapitalsvaga hushållen mest.

För de kapitalsvaga hushåll som ändå lyckas köpa en bostad blir boendeutgifterna betydligt högre än för hushåll med starkare ekonomi. I Veidekkes exempel jämförs två hushåll med olika ekonomiska förutsättningar, som köper 3 rum och kök i Stockholm för 4.8 miljoner kronor. Ett kapitalstarkt hushåll som bara behöver låna 50 procent och ett ekonomiskt svagare hushåll som behöver låna 85 procent och mer än 4.5 gånger årsinkomsten, vilket ökar amorteringen till 3 procent av det totala lånebeloppet årligen. Skillnaden i boendeutgiften blir stor. Det kapitalsvaga hushållet betalar i det här exemplet cirka 12 000 kr mer varje månad. Så gynnas det starka hushållet över det svaga. De sociala klyftorna cementeras och fortsätter att öka. Här ska tilläggas att det svaga hushållet i exemplet ändå är så finansiellt starkt att det faktiskt kan köpa en bostad. Det är en fjärran dröm för många, som istället är hänvisade till den mest osäkra och dyraste boendeformen, andrahandsboende. De som inte har föräldrar och anhöriga som kan hjälpa till med kontantinsatsen tar ibland till mer eller mindre desperata åtgärder. Vi ser till exempel att blancolånen ökar, högst sannolikt som en konsekvens av att vissa hushåll lånar till kontantinsatsen. Ett sådant hushåll har då även det dyra lånet utan säkerhet att betala av på varje månad.

Att det kunnat bli så här är ett underbetyg till ansvariga politiker av alla kulörer. Att en rödgrön regering med uttalade ambitioner på det socioekonomiska området bidragit till att förvärra situationen är faktiskt obegripligt. En rödgrön regering borde rimligen värna bostadsmarknadens svaga grupper. Hur kunde det egentligen bli så här, att dämpningen av hushållens skuldsättning i praktiken blev det allt annat överskuggande målet för svensk bostadspolitik? Missförstå mig rätt. Hushållens skuldsättning är en allvarlig fråga och en dämpad skuldsättning skulle vara till godo för stabiliteten i det finansiella systemet likaväl som för det enskilda hushållet, men hur det kan trumfa alla andra hänsyn övergår mitt förstånd.

Jag har en teori. Ansvariga politiker är så handlingsförlamade att de helt lämnat över uppgiften att hantera symptomen på en bostadsmarknad i obalans till myndigheter och icke folkvalda tjänstemän. De lappar och lagar bäst de kan utifrån sina snäva uppdrag. Resultatet blir att vi ger den sjuka patienten örtte istället för det grundliga kirurgiska ingrepp som skulle krävas. Man driver på kreditrestriktionerna när det egentliga problemet, det som driver skuldsättningen, är bostadsbrist och extremt låga räntor. Det är bättre att göra något än ingenting, tycks man resonera. Frågan är om det verkligen är bättre att göra vad som helst istället för ingenting? Jag är tveksam. Det duger inte att lämna walk over i en av landets allra viktigaste framtidsfrågor. Nu står vi inför en valrörelse där, tyvärr, med största sannolikhet bostadsfrågorna inte kommer att få något större utrymme. Det vi kan hoppas på är blocköverskridande samtal efter valet som tar ett helhetsgrepp och inte väjer för någon fråga. Allt måste upp på bordet. Annars finns det tyvärr inte mycket hopp för alla de som idag står utanför bostadsmarknaden.

Läs Veidekkes rapport här!

Joakim Lusensky
Analys- och kommunikationschef
joakim.lusensky@maklarsamfundet.se